På rätt kurs med matte

Som de flesta vet, brukar ”skomakarens barn få gå barfota”,
vilket åtminstone jag tolkar som att det inte ges tid till att tillverka skor
till de egna barnen. Lite så kan jag känna ibland när det gäller träning av de
egna hundarna, visst är det jätteroligt att hålla på med kursverksamheten med
alla trevliga ekipage man träffar. Men när det sedan kommer till träning med
egen hund, så är det väldigt många måsten och ”ska bara” först, och om det alls
blir någon tid över, så är den i alla fall betydligt mindre tilltagen än som
var tänkt från början.

För att minska det beteendet lite grann fick jag idén att
låta Splitza följa med när jag äntligen hittade en utbildning till
rallylydnads-instruktör. Knappt 6 månader gammal orkar man förstås inte fokusera
så långa stunder i arbete, men det medföljer ju så många andra saker att träna
på när man ska åka iväg så där, vilket ger lilla fröken många nya erfarenheter
som blir brukbara under livets gång.

För det första krävs tålamod att göra en lång bilfärd,
visserligen med pauser men ändå. För denna dam blev det lite problem med
rastningen. Hon är ju vinterbarn, så toaletten ska ju vara vit, men vi körde
söderut och där var det mycket ont om snö, bara någon enstaka snöhög, som då de
vuxna hundarna hade besudlat med sina dofter. Det gick 7 tim innan det var dags
att släppa de dyrbara dropparna utanför hemmaplan. Som tur är vet jag att det
rinner över när det blivit fullt, annars skulle man nog oroas för att blåsan
ska spricka.

Väl på plats blev vi inackorderade i en box på ett
hunddagis, så där fanns det mycket läsning för ett förskolebarn, som har svårt
att sätta ihop bokstäverna till nåt vettigt än så länge. Sova borta har vi
heller inte gjort tidigare, för att inte tala om att koppla av i bur, när det
finns kompisar i samma rum som man gärna vill leka med. Ett stor tack till mina
snälla kurskompisar, som tydligen genomgått liknande episoder själva och därför
hade förståelse för de hårresande indiantjut, som denna lilla varelse upphävde
när man minst anade det. Och om matte bara pallade att nonchalera oljudet någon
minut, så somnade hon och snarkade så vi knappt hörde vad vi tänkte istället.
Sånt är livet på en pinne med valp.

Kursen blev ett jättelyft även för mig personligen. Äntligen
en gren, som verkligen för mig framåt i utvecklingen, för jag har nu hittat vad
jag letat så länge – något som gammal och ung, stor och liten, långsam och
snabb, ja ALLA kan hålla på med och som bara går ut på att ha roligt.
Rallylydnad kan man tävla i, MEN man kan även ha jätteroligt utan domare, bara
jag och hunden, eller tillsammans med våra kompisar.

Nu kör vi!!!